Ni tar mig aldrig levande!

Humörsvängningar deluxe, kanske borde börja ta mitt sertralin igen?

Det var en kulen februarikväll, när Muhammad Akbar (Heter egentligen något annat i verkligheten, tror jag) stod i sin lilla kvartersbutik.. när dörren plötsligt slås upp och vinden viner in, i porten står två svartklädda män, de ser sunkiga och har något bittert i blicken. Med fasta steg marcherar de igenom butikens korta gångar, fram till ölavdelningen. Efter en kort diskussion tar de båda cyniska unga männen varsitt sexpack och går till kassan. Den ene av männen talar lite snabbt om fotboll med Muhammad Akbar, emedan den andre går till snusavdelningen. Sen lämnar de butiken.
Muhammad Akbar står i dörröppningen och tittar efter dem, när de går iväg i natten, emellan Klostergårdens vördnadsbjudande flerfamiljshus. Tyst funderar han för sig själv, varför unga herrar som dessa köper folköl och ser bittra ut, när de borde vara ute med respektive festmöer en dag som denna. 

De två solkiga svartklädda männen heter Albert och Jonas. På vägen hem ifrån butiken talar de stilla emellan sig själva  och tittar på stjärnorna, Albert drar en rövarhistoria om att det där är Orion och Orion's bälte. Jonas knäcker ett skämt om Orions bröstvårtor, för han missförstod stjärnbilden.

Snart anländer de till Regnbågsvägen där Albert och misären har sin högborg. Och som varje annan kväll där stark alkohol inte är involverat rullar snart en sunkig film på tvn. Julgranen är tänd. Plötsligt avbryts filmen, Det ringer på dörren. I förhoppning om att det skall vara Alberts tvillingsyster Emma, skuttar Jonas till dörren. Ni förstår, Jonas hade tjatat på Emma att komma dit. Men döm av hans förvåning när det visar sig vara Alberts goda mor Gunilla, och en rejäl karl med långt hår, skägg, trasiga jeans och trätofflor. Det är Rutger, hennes make. De ger Albert en Alla Hjärtans Dag-gåva, drar några historier om folköl och Stångby. Sedan fortsätter de sin turné. 
Nu skippar vi fram lite.

Vitlöksbaguetterna har precis tagits ur ugnen, och Pekå har anslutit sig till det sorgesamma sällskapet. Misären är på topp, men tredelad misär är en tredjedels misär. Det är då det sker, de unga herrarna kommer på den stora konspirationen..

"De här är lite varma" (baguetterna, underförstått)
"Då föreslår jag att vi väntar ett slag"
"Bra idé"
"Jag undrar om uttrycket "ett slag" kommer ifrån klockans slag"
"Mja, det kommer nog ursprungligen därifrån"
"UR-sprungligen..."
"!!"
"UR-SPRUNGligen"
"Springs finns ju i klockan också" (Sprung är en böjning av spring förstår ni! Inte samma ord förstås, men det hör inte till saken)
"Alla bitarna faller på plats, det är en konspiration."

Efter det fortsätter kvällen, Jonas tröttnar på sin telefon och stänger av den, han orkar inte med att höra att batteriet är lågt. Abbe och Pekå går ut och röker, När de återvänder har det varit diskussion om Tors stordåd i Utgård. Albert har fått ett sms av sitt livs stora kärlek som säger att hon saknar honom. Ett sting av avund slår till emot både Jonas och Pekå.


Under kvällen avverkades ett antal filmer:
The Outlander (Rätt kass, tyckte Jonas)
Best of the Best (Inte hälften så bra som Jonas hade hoppats)
Underworld 3: Rise of the Lycans (Relativt okej, tyckte Jonas)
Rome 2072: The New Gladiators (Stängdes av efter ett tag, för Jonas låg och somnade hela tiden.. men den började bra)

Kanske någon mer som glömts bort..

Rätt trevlig kväll trots allt. Förvånansvärt få misogyna diskussioner, som annars brukar vara så frekventa i detta bittra, ensamma herrars broderskap.. kanske håller de unga herrarna på att styra upp sina liv? Eller är det bara så att hoppet fortfarande lever kvar eller rentutav gror i deras svartnade hjärtan?

Nu är det morgon (Tja, 14:14) och Jonas känner sig rätt uppåt igen.

Såhär mår jag idag. Och det är inte politisk menat. Det har inte hälften så mycket med dagens datum att göra som man skulle vilja.

j